Jannike försvarade rätten till sin kropp

Se Jannike och Oliver på youtube!

Jag gick sista terminen i nian. Skolan var inte så intressant, och skolkandet var på väg att helt ta över, inte på grund av något annat än lathet och tristess. Alla är väl rätt skoltrötta i slutet av nian, och pressen över nationella proven är så stor att hjärnan finns någon annanstans.
Mitt upp i allt detta blev jag gravid. Femton år, och gravid. Den tanken är svår att tänka sig in i. En omställning, livets stora omställning? Vad gör man? Det finns lätta utvägar och att ”fly” ifrån problemet, men är det rätt? I mitt fall var det inte det. Det enda som kändes rätt för mig var att fullfölja min graviditet, vilket jag också gjorde, trots allas varnande ord och fördömande blickar..

Min pappa var med den dagen på Skenelasarettet när jag fick beskedet om att jag var gravid. Det kom som en chock för oss alla, mina föräldrar var först arga, väldigt arga. När jag låg där på britsen och kollade på ultraljudsskärmen som visade innehållet i min livmoder, hade jag bestämt mig; detta var ett liv, ett liv lika mycket värt att leva som mitt och ditt, ett liv jag inte tänkte ta bort. Mina föräldrar var kanske mest besvikna, men mamma tog det ändå lite lättare än pappa, på grund av att hon själv kunde sätta sig in i hur hemskt det skulle vara att avbryta en graviditet. Jag såg ett mycket litet hjärta slå, jag var i vecka fem, och kunde inte fatta att det var inuti mig den där lilla varelsen faktiskt levde.
De närmsta kvällarna var hemska. Mina föräldrar försökte påverka mig och de tog mig till krissamtal på ungdomsmottagningen 2 gånger. Mycket snack om solidaritet var det. Solidaritet med kvinnorna, solidaritet med rätten till abort. Som om jag skulle förråda hela kvinnosläktet genom att inte välja att ta bort just mitt barn. Som om det vore min skyldighet att föregå med ”gott exempel”.

När jag fick reda på att jag var gravid så fick jag en akuttid på KK-kliniken, gynkliniken där man gör abort. Jag vet inte varför, kanske för att den första läkaren tog för givet att jag skulle göra abort. Där blev jag tillsagd: ”Nu kan du ju gå ut till receptionen och beställa tid för abort”.
Är det så det ska vara? Att sjukvården menar att den enda utvägen är abort. Jag kan inte med ord säga hur besviken jag blev av hennes uttalande. Och vilka är de att döma till abort? Hade det låtit likadant om jag varit tio år äldre? Jag kan ha fel, men förälder det är väl ingen ålder, det är väl något man är?

Abort har alltid har varit emot min uppfostran. Jag har alltid fått höra att det är fel och att min mamma aldrig skulle kunna gå igenom en. Men helt plötsligt fick jag strida för min rätt till att bestämma över min egen kropp. Det hade jag inte kunnat föreställa mig. Att min pappa skulle sluta prata med mig, var ännu en omöjlig tanke som blev verklighet. Efter ett par månader hade det lugnat ner sig lite, men jag kände mig fortfarande utfryst och ovälkommen i mitt eget hem, där jag från och med nu skulle vara en inneboende. Inneboende med ett barn.

En abort verkade som en självklarhet för de flesta i min omgivning, men inte för mig. Det bodde en mycket, mycket liten människa där inne i min mage. En människa med hjärta som du och jag, en människa med ett alldeles unikt DNA, precis som du och jag. En liten människa helt beroende av mitt beslut, en vars liv och död jag hade i mina händer. Ett barn… Inte bara ett barn, mitt barn! Vårt barn!

Frågan för mig var inte om jag ville skaffa barn när jag var 16, jag HADE REDAN skaffat ett barn, det var bara ofött. Det fanns, redan då i vecka 4, när graviditetstestet visade positivt första gången. NU handlade det om: vem vill jag vara? Jag visste inte från början vem jag ville vara. Men hur många femtonåringar vet det? Jag visste bara vem jag INTE ville vara Jag ville inte vara någon som genomfört en abort. Det är inget som går över, när mina föräldrar blir gamla, när jag är gift och kanske har 3 barn, då skulle jag fortfarande få leva med aborten som jag en gång gjorde.

För de på KK var valet självklart. Hur kan ett sådant val vara självklart? Bara för att man råkade vara 15? Leva resten av sitt liv, 70, kanske 80 år till, med vetskapen: Jag gjorde en abort. Man har hört folk berätta att de ångrar aborter, men ångrar man någonsin ett barn?

Jag fyllde sexton, och kunde nu stolt slippa säga att jag var femton och gravid, och jag kände mig genast lite mer accepterad. I samma veva började graviditets symptom som illamående och känsligt humör vilket inte gjorde det lättare att klara av vardagen. Bara att ta sig upp ur sängen för att gå till skolan, där man plötsligt var det stora samtalsämnet, var lika jobbigt varje morgon. Att veta att när jag kommer in i skolan kommer det att bli alldeles tyst i korridorerna och både beundrande och fördömande blickar kommer följa efter mig som skuggor. Det var först när magen började synas som folk vågade säga något eller ställa frågor som legat och gnagt i flera veckor. Att nyfikna händer ville känna på magen blev vardagsmat. Nu vände det, att ingen pratade med mig, alla ville veta hur stor bebisen var, hur jag mådde och så vidare. Plötsligt kände jag alla på skolan, eller rättare sagt alla kände mig.

Jag minns samma dag som jag gick över i vecka 18. Jag tänkte att ”NU äntligen, kunde jag bli lämnad ifred. Efter ikväll är det för sent. Efter ikväll har jag stått fast vid mitt val och inte svikit löftet till det lilla livet därinne”. Först kände jag enbart lättnad och glädje (jaa tro det eller ej, men även om man inte har planerat barnet så kommer det med lycka). Lättnad, glädje och ett stort och högtidigt lugn…
Men på natten kom plötsligt ångesten över det oundvikliga; ”vad har jag gjort? Vad har jag ställt till med”? Det var helt oförberett, jag hade inte känt tvivel på länge. Hjärtat slog så hårt att jag kunde höra det själv. ”Vad är det jag givit mig in på?! Jag kommer aldrig att klara det, Jag kommer aldrig att kunna gå någonstans, inte vara med kompisar. Jag kommer bara att drunkna i kolikvrål och bajsblöjor! Tonårsföräldrar?! Är det inte sådana som skakar ihjäl sina barn i ren desperation?!
Nu kan jag inte ångra mej länge, nu är det för sent, nu väntar en förlossning, obegriplig smärta, något enormt ska tränga ut ur min kropp och ta över mitt liv!! VAD HAR JAG GJORT?!” Ångesten vrålade inom mig.
Till slut kom en ny tanke in: ”Du måste tro på dig själv!” Ja det är klart att jag måste göra det! Just då var allt bra. ”Man måste tro på sig själv”.

Jag är ensamstående. Tyvärr så tar inte Olivers pappa sitt fulla ansvar, ibland passar det och ibland inte. Han lever sitt liv och jag lever mitt. Jag hoppas att han en dag vaknar men inte för min skull. Jag hoppas att han en dag blir en bra förebild och att Oliver faktiskt ska kunna ha en bra relation med sin biologiska pappa.

Men hur blir man då bemött i dagens samhälle som tonårsförälder? Det är väldigt olika, en del reagerar med ett leende och säger att de känner någon annan ung som har barn. En gång i somras träffade jag en kille som sa att om det hade varit i hans land hade jag blivit stenad. Reaktionerna är olika, men det blir alltid en reaktion. Jag älskar när folk i till exempel klädaffärer ber om legitimation vid kortköp. De kollar legget, kollar på barnvagnen, kollar på mej, legget, barnvagnen, legget, mig. Sedan ger de snabbt tillbaka kortet med en blick som sällan går att utläsa.
Jag har också ofta fått höra att jag har förstört mitt liv genom att skaffa barn i så tidig ålder, men vad grundar människor det uttalandet i? Vems värderingar går de efter? Ja, det finns saker som jag inte kan göra! Saker som mina jämnåriga kanske gör varje vecka, men det är även sådana saker som jag inte vill göra. Jag har något som är värt så mycket mer, ett barn att älska och ta hand om! Man växer ifrån tonårslivet och värderar inte likadant som man gjorde tidigare. Att träffa de kompisar som man tidigare värdesatte så högt är numera inte lika viktigt, man får inte ut så mycket av det. Vad är det jag går miste om? Några utekvällar på krogen? De som säger så borde nog fundera över hur de prioriterar. Vad är utekvällar och fester mot att ha ett barn, och en familj?

Jag är en ung mamma, det kommer jag alltid att vara. På framtida föräldramöten och andra tillställningar kommer jag antagligen alltid att vara yngst, kanske till och med bli sedd som Olivers syster. Att få barn så här tidigt innebär mycket mer jobb, problem och fördomar än jag någonsin kunnat föreställa mig. Den värsta fördomen folk har är att de tror att man varit ett ”problembarn”. Att man har festat hårt, inte vet vem pappan är och så vidare.
Livet är ingen dans på rosor, och jag har gråtit många tårar, inte på grund av att jag tvivlar på mig själv, utan av rädsla att mista det jag offrat allt för. De dagarna är fortfarande många, och de kommer de väl alltid att vara. Jag vet inte vad framtiden har att erbjuda men det kommer aldrig att påverka mig att ångra det beslut jag en gång tog. Jag ser alltid fram emot morgondagen och det är ett faktum att jag oavsett problemen är en ung och lycklig mamma!

Jannike Persson